2024 var för mig och Unikaboxen på många sätt ett fantastiskt år. Nätverken i de olika kulturdomänerna utökades och även om de stora evenemangen är de samma år efter år utvecklas både dem och mitt sätt att rapportera. Den nya kameran och jag börjar mer och mer förstå varandra och jag kan bättre utnyttja tekniken, vilket lett till att resultaten bättre stämmer överens med mina ambitioner. Fortfarande blir det misstag, som när jag lyckades fota ett helt event utan minneskort i kameran, men i det stora hela går den personliga utvecklingen åt rätt håll.
I jämförelse med vad som drabbar andra människor både här hemma i Sverige och runt om i världen blir ett glömt minneskort så marginellt att det nästan känns skamligt att nämna, men varje människas vardag har sin betydelse. Vi känner alla sorg och glädje, vi stöter på motgångar och firar framgångar. En motgång som direkt påverkade innehållet här på Unikaboxen var det datorhaveri som drabbade redaktionen i början av december. Flera reportage blev genom detta inte publicerade och några uppdateringar gick inte att genomföra. Det blev en ofrivillig paus som varade i över en månad.

Årets krönika har jag delat upp på ett nytt sätt. Reportagen är inte som tidigare bara presenterade i en kronologisk ordning utan samlade under några rubriker som mer delar upp dem i intressesfärer. Har än så länge behållit den gamla strukturen på sajten, men har märkt att det finns ett behov av att kunna söka mer utifrån ett konkret intresse än de luddiga kategorier som finns.

Unikaboxen handlar om människor och vår fantastiska förmåga att i olika miljöer, utifrån personlighet och övertygelse uttrycka oss och förmedla känslor som berör och gör skillnad. Ett av mina bidrag, som betydde mest för mig under året, var bildreportaget om min Mamma, som krävde tio år av förberedelser och ett helt år att sammanställa och göra klart för publicering.

Kultur är ett mångfacetterat begrepp som omfattar våra sociala levnadsmönster, värderingar, traditioner, konst, musik, språk och allt annat som påverkar hur vi lever och vad vi drömmer om. Vi kan spegla oss och vår egen identitet i den för att bättre förstå andra och oss själva. Kulturen finns överallt i vardagen, från musiken vi lyssnar på till böckerna vi läser och maten vi äter. Den är en dynamisk kraft som ständigt behöver förändras för att kunna berika våra liv, utmana oss och förena oss. Utan förståelse för att kulturen behöver utvecklas och anpassas till nya förutsättningar är risken stor att vi trampar vidare i gamla hjulspår, där begränsningar och föråldrade normer exkluderar och avgränsar den personliga friheten. I all utveckling och förändringsarbete måste kulturen stå i fokus och bearbetas för att en förändring ska komma på plats. I Stockholm har vi några outtröttliga kulturarbetare med visioner. Arto på Mälarpaviljongen och Thomas med sitt Mosquito har varit med länge och stått överst på barrikaderna för ett mer inkluderande Stockholm. Det har gett frukt och 2024 fick Stockholm tillbaka sitt nationaldagsfirande för alla.

Johan von Friedrich har under drygt trettio år kämpat för att inkludera Brasiliansk kultur i Stockholmsmyllan. Med sin inomhuskarneval Carnaval de Estocolmo, som firade trettio år 2024, har han lockat dansare, musiker och nyfikna från hela världen till detta svettiga inferno i sambatakt. En kulturbärare av rang som breddat mitt intresse för karnevaler och samba och samtidigt gett mig ett nätverk, som omfattar vänner från hela världen.

Till en början var Stockholm Pride ett av många exotiskt inslag lite utanför den rådande normen för vad som passar sig. Det lockade mig. Första festivalen jag dokumenterade och publicerade här på Unikaboxen var 2010. Då och de kommande åren var jag bara en intresserad åskådare, som njöt av att titta på. Inkluderad blev jag inte förrän långt senare. Mötet med Jan-Erik på festivalen 2012 i Tanto hjälpte mig och ledde till att jag såsmåningom vågade komma ut och accepteras som hetero i regnbågssfären. Idag är Stockholm Pride Week en del av den Svenska kulturen och ett naturligt inslag varje sommar, med en avslutande parad som lockar och engagerar hela samhället. Arrangemanget har breddats och blivit så mycket mer än arrangemangen i Pride House och Pride Park. Alla (nästan) vill vara med och dela på kakan och Stockholm sprudlar av liv sista veckan i juli.

Kulturen påverkar oss och vardagen vi lever i. Människor som aktivt arbetar med olika former av kulturyttringar, som vi brukar kalla konst, utmanar etablerade normer, öppnar upp för nya idéer och driver förändring. Nya beteenden formas som främjar kreativitet och innovation. Begreppet normalt breddas, olika perspektiv erbjuds och våra vardagliga beslut påverkas. I bästa fall, när vi bjuds på gripande föreställningar eller avslöjande porträtt, blottläggs våra tillkortakommanden när vi speglar oss i konsten. Vi inspireras till handling, binds samman och får en känsla av tillhörighet. En gemenskap som påverkar både politik, utbildning, lagar och ekonomi. Det blir en frisk fläkt i dagens instängda och inskränkta dialog, där fokus alltför ofta hamnar på militär styrka och nationell suveränitet. Människorna i min lilla porträttsamling bidrar och skänker hopp med sin blotta närvaro och det som PRZ och Seymour gör öppnar fönstret på vid gavel och släpper in frisk luft. Luft som får oss att andas och tro på en framtid, där livet trumfar döden och där kärleken vinner över hatet.

Inget i världen kan stoppa vårt intresse för bilsport och vurmen för Amerikanska dollargrin. Elbilar i all ära, men här pratar vi konsthantverk på absolut högsta nivå. Många av dessa entusiaster lever för sina bilar och spenderar tusentals timmar i garaget för att ett par månader om året få visa upp sina konstverk. En del på en racingbana andra på en bilträff och många dyker upp på bägge. Bilar, motorcyklar och fordon över huvud taget har alltid fascinerat mig. På senare år är det människorna bakom maskinerna som får mer och mer utrymme i mina reportage. Så fort gruset sopats bort från vägarna dyker de upp med sina läckerbitar. På Nifsta hästgård i Roslagen börjar torsdagsträffarna redan första torsdagen i maj. Ett riktigt mecka normalt sett, men 2024 på Kristi Flygare var det isande kallt och inte många vågade sig dit. Det blev ändå ett litet reportage.

Musik skall byggas utav glädje, av glädje bygger man musik, musik det får ni ändå medge,
gör glädjen ännu mera glädjerik

De första textraderna i Lill Lindfors schlager från 1978 beskriver känslan på ett övertygande sätt, när glädje sprids genom musik. Musik betyder så mycket, men det är inte alltid som huden knottras och budskapet går ända fram. 2024 började helt magiskt med två fantastiska konserter, The Beat From Palokaville på Stampen och Louisiana Avenue på Fashing. Mycket tack vare den inkluderande atmosfären, interaktionen med publiken och scenen. Backstage med Pär Stenhammar och grabbarna i Louisiana Avenue blev lite utöver det vanliga och när det gäller Stampen fungerar hyllan som backstage. Något som suddar ut gränsen mellan publik och artister. Särskilt när det handlar om lördagarnas Blues Jam. Johan von Friedrich och hans Bar Brasil låg som vanligt inte på latsidan och presenterade tillsammans med Kollektivet Livet och utomhusscenen på Terminalen flera konserter under sommaren. Magiska Sátyra bjöd på taktfasta toner en kväll i augusti när Stockholm visade upp sig i sin vackraste sommarskrud.

Kulturlandskapet i Sverige är bördigt mycket sannolikt tack vare en generös politik som bidragit till ett föreningsliv, som i sin tur skapat förutsättningar för konstnärer att verka utanför de etablerade akademierna. Det finns en skillnad i att leva på sin konst och leva för sin konst. Konst och att få skapa konst kan vara lika viktigt som att äta. Ges inte denna möjlighet att få skapa drabbas du av svält och går under. Graffiti och streetart är inte bara en genre, utan också ett alternativ till den akademiska konstnärsvärlden och gallerimaffian. I Stockholm har nolltollerans varit normen och streetart jämnställts med klotter. Även om staden lättat en del på inställningen ses fortfarande konst utförd med sprejfärg som ett gissel, som lockar ungdomar in i fördärvet med droger och kriminalitet. När Snösätra industriområde öppnade upp sina portar för en bredare publik 2015 häpnade publiken och fler och fler förstod att det går att göra häpnadsväckande konst med några sprejburkar. Men det är väldigt få av dessa artister som kan leva på sin konst. I Sverige finns det kanske en handfull konstnärer som turnerar runt i världen och får betalt för att skapa en mural eller smycka en fasad. Därför har tatueringskonsten lockat många. Det har blivit en inkomstkälla för många och ett sätt att leva på sin konst för människor som lever för sin konst. Resultaten på levande hud är lika häpnadsväckande som dem på en vägg.

Även i ett öppet och tillåtande kulturlandskap bildas subkulturer, som samexisterar med den dominerande och normgivande samhällskulturen, men med en egen agenda, som förenar och skapar samhörighet. Frivilliga subkulturer kan medvetet skapas som alternativ till rådande normer eller ofrivilligt genom att grupper i samhället diskrimineras eller utesluts. Mycket av det som intresserar mig och som jag kommit nära genom åren skulle kunna benämnas som subkulturer, men om vi bortser från kulturpolitiska synvinklar, samhällsekonomi och binärt tänkande känns det mer naturligt att allt samlas under begreppet kultur. Alla dessa olika uttrycksmedel som fascinerar mig har alla något att bidra med till vårt kulturlandskap, när det gäller respekt och förståelse för våra personliga utmaningar och rätten att få vara den man är. Det som skiljer en subkultur från det generella begreppet är kanske tillgänglighten. Särskilt som fotograf tar det tid och det kräver tålamod innan du blir inkluderad och får förtroende.

Burleskscenen drabbades under året av en stor förlust när Burleskakademiens lärare och inspiratör Freja Futch tillsammans med sin partner Lez Bianca bägge omkom i en bilolycka. Jag fick beskedet under årets Stockholm Burlesque Festival på Nalen. En festival som blev omvälvande på många sätt. Det blev en fin och vacker hyllning till Freja samtidigt som jag direkt efter festivalen fick något helt annat att tänka på. I ett brev från arrangören fick jag reda på att jag blivit anmäld av en besökare för oacceptabelt beteende. Jag var medveten om att en kvinna hade reagerat på vad jag sagt, eftersom vi hade haft ett samtal senare på kvällen. Hon beskrev att hon känt sig kränkt. Jag bad om ursäkt, men kunde inte i min vildaste fantasi förstå att hon anmält mig. Hon hade hällt öl i sitt hår, bad mig lukta om det kändes och sa att det var synd när hon var nyduschad. Jag replikerade att: -Men då är du ju ren där nere i alla fall, vilket naturligtvis får anses som en klantig beskrivning, även om jag inte menade något snuskigt. Sedan när jag fotograferade henne bad jag henne visa mer bröst, vilket naturligtvis kan misstolkas, men min avsikt vara bara att hon skull vända sig mot mig och det tror jag hon förstod. Men arrangörerna var tydliga och gjorde klart för mig att jag inte längre var välkommen.

You will not be welcome at our events in the future, and we will share this with our community and venues. We hope that this will be a wake up call for you to reflect on your behaviour and if you didn't mean people feel uncomfortable, that you reflect and change how you approach women and photographing at events in the future.

En kniv mitt i bröstet och något som jag bara fick acceptera. En dom utan rättegång och ett straff som jag lär få leva med. Hur länge är svårt att veta, men bilderna från festivalen kommer inte att publiceras och det kommer inte bli något reportage. Det är så synd då jag verkligen fastnat för genren och lärt känna många spännande människor. Nu vet jag inte riktigt om jag är välkommen trots att jag fått en del inviter och viss tröst från några inom communityn.
Detta får väl också ses som en bagatell i jämförelse med allt elände som sker, men jag tog detta väldigt hårt, eftersom jag i alla tider förespråkat respekt och vördnad. Det är liksom en del i min mission att sprida kärlek och omtanke. Det gjorde verkligen ont att få reda på att jag skadat en annan människa och att bilden av mig som snuskgubbe spridits.

 

 

Mina sociala kanaler Instagram och Facebook används främst för kontakt och för att skapa trafik till unikaboxen.net. You Tube är mitt huvudsakliga video bibliotek, där jag lägger upp klipp som sedan publiceras i mina reportage.

 

 

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2025